Att välja mellan älskade och vår egen lycka

James Joyce har en novell, "Eveline", om en ung kvinna på 19, Eveline Hill, som står inför ett val mellan att fortsätta att bo hos sin kränkande far i Dublin och åka till Buenos Aires med sin (hemlighet från sin far) älskare, en sjöman vid namn Frank. Eveline lovar Frank att lämna med honom och gifta sig med honom, och för en stund är hon upphetsad över utsikterna. Hon skulle aldrig mer behöva höra Miss Gavan, en överordnad i affären där hon arbetar, säga till henne framför kunderna: "Miss Hill, ser du inte att dessa damer väntar?" Istället skulle hon behandlas med respekt. Hennes liv med Frank, tror hon, skulle vara bättre - mycket bättre - än hennes avlidnes mammas liv med sin far hade varit. Frank, till skillnad från sin far, är snäll och öppenhjärtad. Han älskar att sjunga och är en bra man.

Men när avresedagen närmar sig vänder Evelines tankar allt oftare inte mot framtiden i Buenos Aires utan mot det förflutna. Evelines far hade alltid varit kränkande. I flera år hade det varit svårt att få ut några pengar för hushållet ur honom, men nyligen började han hota Eveline med våld och sade vad han skulle göra mot henne men för hennes döda mors skull. Ändå befinner sig Eveline nu på att tänka på sin fars bättre sida: hur han fick sina bröder och henne att skratta när de var barn genom att sätta på sin mors motorhuv; hur en gång, när hon hade varit sjuk, läste han en berättelse för henne och skålade. Hon minns också att hon hade lovat sin mamma att hålla ihop familjen. Vad ska hon göra? Joyce skriver:

Fly! Hon måste fly! Frank skulle rädda henne. Han skulle ge henne liv, kanske också kärlek. Men hon ville leva. Varför skulle hon vara olycklig? Hon hade rätt till lycka. Frank skulle ta henne i armarna, lägga henne i armarna. Han skulle rädda henne.

När tiden är inne finner Eveline dock att hon inte kan lämna. Frank drar henne mot båten, men hon tar tag i järnräcket med all sin kraft. Barriären faller och Frank rusar tillbaka förbi barriären mot Eveline och ringer henne, men till ingen nytta. Eveline väljer sin kränkande far framför ett bättre liv med Frank. Hon väljer att stanna kvar i Dublin.

Jag har känt människor i Evelines situation. För inte så länge sedan hade jag en student som hade gjort det mycket bra under första halvan av terminen men vars kvalitet plötsligt försämrades. Jag frågade henne vad som hade hänt. Hon sa att hon hade kallats hem för att ta hand om yngre syskon och en sjuk familjemedlem. Studenten ville ha hjälp från mig när jag bestämde mig för vad jag skulle göra. Hon frågade om jag trodde att hon skulle vara en självisk person om hon valde att lämna sin hemstad för att fokusera på sina studier. Jag minns inte vad jag sa exakt, men jag minns att jag skickade henne Joyces berättelse om Eveline Hill.

Vad ska vi göra i ett fall som det här - i vilka familjemedlemmar vi är fast beslutna att hålla oss tillbaka i livet?

Det första jag vill notera är att det här fallet är helt annorlunda än följande: Ett lat och oansvarigt barn slösar bort sina föräldrars pengar istället för att söka jobb eller annars är det alltid ute på en natt i staden medan en sjuk förälder behöver hjälp. I de senare fallen väljer människor oseriösa njutningar framför de nära och kära behoven och kanske över sina egna uppgifter.

Det fall jag tänker på skiljer sig också från det där en person med dålig bakgrund gör en förmögenhet men ändå vägrar att ge någon hjälp till sin familj.

Vissa kan försöka dra en parallell mellan fall som Eveline eller min student och det av det oansvariga barnet eller den nu rika som glömmer sina rötter. Vissa kan använda parallellen för att måla den person som väljer att sträva efter sina egna mål som självisk och otacksam. Men det finns ingen parallell här. För att vara tydlig föreslår jag inte att varje person med fattig bakgrund som blir rik och framgångsrik har en skyldighet att skicka pengar till mindre lyckliga familjemedlemmar heller. Mycket beror på hur bra andra hade varit för honom eller henne. Ens föräldrar kunde trots allt ha varit så kränkande - psykologiskt eller fysiskt - att de förlorar alla anspråk de annars skulle ha på ett barns tacksamhet eller hjälp. Men i många fall, särskilt de där ens föräldrar inte har varit annat än stödjande - kanske med stora uppoffringar för att kunna betala för att gå i skolan - skulle det vara anständigt och orubbligt att vända ryggen på dem senare, när man kunde hjälpa.

De fall jag har i åtanke är dock helt annorlunda. Det som familjemedlemmar i situationer som min student eller Eveline ofta vill är inte bara hjälp. De vill att den andra - vanligtvis ett barn men ibland ett syskon, barnbarn eller annan släkting - ska offra sina egna mål, ambitioner och möjlighet att hitta lycka. De insisterar på att få ta del av hur den andras liv kommer att gå, och deras primära intresse är inte andras bästa utan deras eget.

Catherine Arrowpoint från George Eliots roman Daniel Deronda skäl annorlunda än Eveline Hill. Catherine kommer från en aristokratisk familj, och i hennes fall är det inte pengar eller tid som hennes föräldrar vill ha; snarare insisterar Katrins föräldrar, särskilt hennes mamma på vetorätt när det gäller den unga kvinnans äktenskap. Mamman vill att Catherine ska släppa idén att gifta sig med en musiker, Herr Klesmer, från en blygsam bakgrund. Hon försöker övertala Catherine att en sådan fackförening skulle vara dålig - synd för familjen.

Medan Joyces Eveline är splittrad internt och ber till Gud att visa henne vägen framåt, säger Catharinas mor uttryckligen att Catherine har familjär skyldigheter som utesluter att gifta sig med Herr Klesmer. Mamman försöker skylla på dottern för att överge planen att bli hustru till mannen hon älskar. Catherine motstår dock. Eliot skriver:

”En kvinna i din position har allvarliga uppgifter. Där plikt och lutning kolliderar måste hon följa plikten. ”

”Jag förnekar inte det,” sade Catherine och blev kallare i proportion till sin mors hetta. ”Men man kan säga mycket sanna saker och tillämpa dem falskt. Människor kan lätt ta det heliga ordet plikt som ett namn på vad de önskar att någon annan ska göra. ”

Naturligtvis är det troligen lättare för Catherine än för Eveline att stå fast, eftersom Catherine's mors krav är förankrade i en social kod som Catherine ser som godtycklig. Katrins mamma behöver inte hjälp. Ändå är de två fallen på viktiga sätt parallella, förutom att de två unga kvinnorna gör olika val. Catherine tror att hon har rätt att gifta sig med mannen hon har blivit kär i och gör det. Eveline drar aldrig slutsatsen att hon har en skyldighet att stanna, men finner sig oförmögen att lämna.

Medan Eveline har att göra med sitt dilemma, påminner hon om något som hennes mamma säger på sin dödsbädd. Mamman var då i frenesi och inte helt förnuftig, men orden kommer tillbaka till Eveline: "Derevaun Seraun." Joyce tillhandahåller ingen översättning för frasen, men tydligen är detta en irländsk gaelisk fras som betyder: "I slutet av nöje finns det smärta." Vi får förstå att den här frasen för Eveline tipsar balansen till förmån för att stanna.

Det finns dock olika lärdomar som Eveline kunde ha dragit av det gamla ordspråket. Hon kunde till exempel ha dragit slutsatsen att hon verkligen skulle betala ett pris genom att lämna, att det kanske är oundvikligt att smärta är, men att det ändå är vad hon borde göra med Frank. Varför inte hon?

Det är svårt att säga, men jag tror att Eveline upptäcker att det finns ett band som håller henne till Dublin, ett band hon inte kan bryta. Det hade förmodligen varit lättare för Eveline att åka med Frank till Buenos Aires om hennes far hade varit helt dålig, om han aldrig hade försökt underhålla sina små barn eller gjort något som tog hand om Eveline. Evelines förflutna, i så fall, skulle ha varit svagare, men hennes framtid skulle ha varit ljusare, kanske mycket ljusare. Det som är värre än ingen kärlek alls, ibland, är en oändlig, liten och självisk kärlek, en kärlek som är stark nog för att orsaka oss smärta men inte tillräckligt ren för att ge oss lycka.