Förväntningar och cancer: Hur är det vi tror?

I början av ett nytt år letar några av oss efter förnyelse, fattar resolutioner och förbinder oss till mål. Vi utvecklar förhoppningar och förväntningar om vad framtiden kommer att hålla - speciellt om vi lyckas hålla en tränings- eller dietregim! Således är våra förväntningar kopplade till vår hälsa. Ny forskning visar att förväntningar också kan ha en inverkan på förebyggande och behandling av cancer.

Psykologer har studerat hur människor fattar beslut om förebyggande hälsobeteende (dvs. bär solskyddsmedel) och har ofta övervägt prediktorer som: hur höga människor upplever sin risk för att ett visst resultat är, hur allvarligt de tror att tillståndet de kan förhindra är, och deras uppfattning om vad de sociala normerna är för att bedriva ett förebyggande beteende. De har också studerat det potentiella inflytandet av läkarnas rekommendationer att delta i ett förebyggande beteende. Ett nyare fokus är att titta på hur människor förväntar sig att engagera sig i ett förebyggande beteende kommer att göra dem känna . Till exempel har avsikter att engagera sig i ett hälsorelevant beteende som bygger på ens förväntade emotionella reaktion (er) visat sig vara betydligt starkare förutsägare för faktiskt beteende. ¹

Ett särskilt exempel där rollen av förväntade känslomässiga reaktioner har beaktats är att ta itu med det låga upptagningsgraden av kemopreventiv medicinering (dvs. tamoxifen eller raloxifen) bland kvinnor med hög risk för bröstcancer. Även om sannolikheten för att minska risken för bröstcancer med dessa läkemedel är ganska stor, undviker kvinnor dessa alternativ inte bara på grund av risken för oroande biverkningar (dvs. värmevallningar och sällan allvarligare resultat som endometriecancer) utan också för att de räknar med att ta ett läkemedel regelbundet under lång tid inte kommer att vara lugnande, men stressande. För att undersöka detta fenomen frågades postmenopausala kvinnor med risk för bröstcancer som var inskrivna i en randomiserad studie av ett internetbaserat beslutsstöd för kemoprevention om hur de förväntade sig att medicinen skulle få dem att känna. ² Majoriteten av kvinnor, även de som hade utsatts för beslutsstödet, räknade inte med att ta ett kemopreventivt läkemedel mot cancer skulle få dem att känna sig mindre stressade över sin hälsa. Dessutom var de med mer negativa förväntningar på hur de skulle känna sig mindre benägna att ta medicinen och mindre benägna att faktiskt ta det vid en 3-månaders uppföljning.

I en relaterad forskning har cancerpatients förväntningar om sannolikheten att de kommer att uppleva biverkningar som illamående, smärta, trötthet och kräkningar också visat sig förutsäga i vilken utsträckning de senare upplever dem. ³ När det gäller dessa symtom, som inte är under frivillig kontroll, anses sambandet mellan förväntningar och erfarenhet vara särskilt starkt och självförstärkande: när en förväntan bekräftas med upplevelsen av ett symptom, förvarar detta ett slags självförtroende. uppfylla profeter som till och med ligger utanför medveten kontroll.

Detta är exempel där förutse negativa framtida stater kan hämma ideala resultat. Tyvärr kan våra förväntningar vara felaktiga och partiska genom att till exempel fokusera oproportionerligt på endast de mest stressande aspekterna av framtida situationer, vilket hindrar oss från att vidta motiverade åtgärder. Dessutom är vi notoriskt felaktiga i affektiv prognos eller förutsäga hur vi kommer att känna oss efter att ha tagit en viss handlingssätt. Således kan det vara felaktigt att basera beslut på hur vi förväntar oss att vi känner. Dessutom kan förväntningarna på potentiella behandlingsbiverkningar vara välgrundade men kan ta ett eget liv. Sådana förväntningar är så potenta att de kan resultera i upplevelser av obehagliga symtom även som svar på inerta medel (dessa kallas nocebo-effekter , liknande men i motsats till de bättre kända placeboeffekterna).

Däremot finns det också exempel där positiva förväntningar kan få hälsosamma resultat i cancersammanhang. Till exempel hade vuxna överlevande av barncancer som hade mer positiva förväntningar på sjukdomsförloppet (dvs. att stödja uttalanden som "när jag tänker på min sjukdom antar att allt kommer att gå bra") hade bättre hälsorelaterad fysisk och särskilt psykisk , livskvalité. ⁴ På liknande sätt, i en longitudinell studie, hade prostatacancerpatienter som hade mer positiva prostatacancerspecifika förväntningar före operationen (dvs. angående förväntade urinproblem, tillfredsställelse med sexuell funktion, förtroende för sexuella förmågor, tillgivenhet från sina partners, fatta informerade behandlingsbeslut, ånger om behandlingsbeslut, oroa sig för hälsa och resultatet av cancerbehandling) hade överlägsen livskvalitet ett år senare. ⁵ Så förväntningar har potential att påverka upplevelsen av cancer, på det värsta och på det bättre; att förstå dem kan vara ett första steg i att produktivt begränsa eller utnyttja deras effekter.