Glöm din fallskärm ... Vilken färg har ditt hår?

Jag har nyligen gjort ett möte för att ansöka om det nya “Real ID”, det vill säga ett körkort som syftar till att fastställa min sanna identitet bättre än mitt gamla körkort kunde, det kommer snart att krävas för ombordstigning på inrikesflyg och andra sådana identitetssituationer. Tidsverifiering och dokument i handen, jag klippte mig fram till linjen.

Jag bör här notera att raden av DMV-kunder utan möten sned sig ut från kontoret, genom korridoren och nerför kvarteret.

Jag har hört ett antal skräckhistorier angående noggrann granskning av de olika dokument som krävs av DMV för de nya licenserna (nyckelfräkningen från din nuvarande adress komplett med ditt namn, eller någon annan faktura som bekräftar ditt namn och din adress (inte din makas eller din rumskompis), ett socialförsäkringskort, födelsebevis och ett foto-ID komplett med ditt fullständiga lagliga namn och födelsedatum, dvs. ett pass) och gick väl förberedd.

Som vanligt var jag pressad på tid, därav mötet, och kom helt beväpnad med en mapp med nödvändiga dokument och några säkerhetskopior bara om de inte gillade det jag presenterade. Kort sagt hade jag mitt schemalagda möte och mina ankor i rad. Jag var redo att gå.

När det var min tur gick jag till ett fönster och presenterade mina dokument. Kontoristen plockade igenom mina erbjudanden, valde några, kopierade dem och bad sedan om mitt nuvarande körkort.

"Är adressen korrekt?" hon frågade.

"Ja." Jag har med tiden lärt mig att när jag bedriver officiell verksamhet är korta svar bäst.

"Vill du fortfarande vara organdonator?"
"Ja."
"Är all annan information på din licens korrekt?"
"Ja."
Hon skrev i några minuter och talade sedan igen.
"Titta på skärmen och verifiera den information jag har skrivit för din nya licens."
Jag tittade. Det verkade bra.

”Det är korrekt,” svarade jag och samlade in mina dokument.
"Är du säker?"
Jag tittade igen och nickade mitt huvud. Allt verkade i ordning.
Hon tvekade och sa: ”Din nuvarande licens säger att du har brunt hår. Vill du att jag ska säga att du har brunt hår? ”
”Visst,” svarade jag och tittade tillbaka på den långa raden av folk som väntade på sin tur att presentera sina dokument.
Kontoristen verkade inte ha bråttom.
”Din nya licens kommer att vara bra fram till 2022. Vill du fortfarande att jag ska säga att ditt hår är brunt? Låt mig ta din bild. ”
Hon instruerade mig att titta på ljuset ovanför skärmen. Lampan blinkade. Min bild kom upp på hennes dator. Hon vände på den så att jag kunde se.

När jag inspekterade min bild verkade det som om jag hade ett brunt hår en gång viskade av mjukt brunt, prickigt med grått. Massor av grått. Det var inte någon ädel eller respektabel salt- och pepparblandning utan snarare några mjuka bruna hårstrån utspridda i ett hav av omisskännligt grått.

"Grå?" Jag frågade.
”Bra val,” sa hon och gjorde rättelsen.
När jag kom till min bil ringde jag till min dotter så att jag kunde prata med mitt tvååriga barnbarn.
"Vilken färg har GaGas hår?" Jag frågade. Lily är en total anhängare av Crayola Crayons och är mycket stolt över att känna sina färger.

”Silver,” sa Lily utan tvekan.

"Grå?" Frågade jag.
"Nej, silver."

Jag tittade in i min backspegel. Mitt hår såg mer ut som en lapp av försummat lackerat silver snarare än något glänsande och nytt.

Roligt, hur livet kan smyga på dig.

Vid min nästa frisyr tvekade jag en stund innan jag frågade men frågade ändå.

"Vilken färg har mitt hår?"

Steven, både vän och stylist, tog en stund att borsta fingrarna genom mitt hår eftertänksamt från sida till sida.

”Sabel,” sa han. "Ditt hår är definitivt sabel färgat."

Rik. Jag älskade det och älskade honom för att han sa det!